Jag fick den där känslan idag av att jag faktiskt saknar närheten av en viss person. Den där personen, som jag vet (till 100%) tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom, men som bor långt åt helvete... Så minsta lilla närhet kräver tålamod för att få.

Jag vet att många tjejer därute trivs med idén att ha en pojkvän. Jag är likdan. Min strävan efter lycka har under alla mina år alltid inkluderat en man, perfekt eller ej. Det är som att jag tror att meningen med livet är att känna sig älskad av någon som man kan spendera resten av sitt liv med. Som om man blir lyckligare av ett förhållande...

Ärligt talat måste jag medge att känslan av att vara kär är rätt fenomenal. Men är den så viktig? Klarar jag mig utan den?

Självklart... Det är ju när jag är i ett förhållande som jag ofta kan känna mig nere och tung, just för den saken skull att känslorna tar över. Man glömmer bort att man faktiskt kan vara självstndig också...

Så hur ska vi ha det? Ska vi leta runt efter någon att vara med, eller ska vi ta hand om oss själva? Jag röstar för det sistnämda