Jag uppdaterade min profilbild idag. Och genast får jag 10 likes av olika killar som jag inte har pratat med på flera år. Även mina vänner gillar såklart min bild, och jag får fina kommentarer. Men vad som fångar min uppmärksamhet är att efter bara någon minut har jag fått en puff av en av de här killarna.

För er som inte vet vad är en puff är; En puff, är som en liten "hej, ge mig lite uppmärksamhet"-knapp man kan trycka på som skickar en liten knuff till den personen man vill ska få uppmärksamheten. Min kompis brukar säga att "man puffar den som man vill ligga med".

Obehaglig tanke, då jag inte alls kan tänka mig att ligga med honom som precis puffade mig.

Facebook, vilket fantastiskt fenomen det är. Och så lätt det är att finna den där killen som genom en enda puff kan få din uppmärksamhet. Om han nu vill ha den, och vice versa.

Är det meningen att vi ska känna oss smickrade av dessa puffar? För jag vet många som, fastän de inte ens känner personerna, blir väldigt smickrade av denna uppmärksamhet. Är uppmärksamhet något viktigt för oss?

Svar: ja.

Vi vill inte vara ensamma, vi vill inte vara osynliga och vi vill inte vara fula. Varför? För att det är tråkigt.

Är detta bra tankegångar? Nej.

Det är viktigt att kunna se sig själv som unik och perfekt som den man är. Det spelar ingen roll om du är en version av dig själv som du är missnöjd med. Fyll inte den tomheten med uppmärksamhet som ändå inte är hälsosam för dig <3

Tillåt dig själv att ha tråkigt ibland. Var för dig själv. Bry dig inte om att ingen vet vem du är om du hamnar i en situation därdet skulle ské, och tillåt dig själv att inte alltid vara perfekt. För ändå är du någon som betyder något.

OCH det är dessa tankar som får mig att inte känna att jag vill uppmuntra denna kille som puffat mig. Istället lägger jag min energi på den kille som jag faktiskt tycker väldigt mycket om. Om det nu finns någon. Vad vet ni ;)

XOXO

Jag fick den där känslan idag av att jag faktiskt saknar närheten av en viss person. Den där personen, som jag vet (till 100%) tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom, men som bor långt åt helvete... Så minsta lilla närhet kräver tålamod för att få.

Jag vet att många tjejer därute trivs med idén att ha en pojkvän. Jag är likdan. Min strävan efter lycka har under alla mina år alltid inkluderat en man, perfekt eller ej. Det är som att jag tror att meningen med livet är att känna sig älskad av någon som man kan spendera resten av sitt liv med. Som om man blir lyckligare av ett förhållande...

Ärligt talat måste jag medge att känslan av att vara kär är rätt fenomenal. Men är den så viktig? Klarar jag mig utan den?

Självklart... Det är ju när jag är i ett förhållande som jag ofta kan känna mig nere och tung, just för den saken skull att känslorna tar över. Man glömmer bort att man faktiskt kan vara självstndig också...

Så hur ska vi ha det? Ska vi leta runt efter någon att vara med, eller ska vi ta hand om oss själva? Jag röstar för det sistnämda

Yes! Detta är en fråga som många ställer sig.

Jag har en vän som säger att an inte kan lita på någon. En annan anförtror sig endast sina vänner, men inte familjen, och jag själv är rätt öppen, fast inom vissa ämnen. T.ex; mens. Ett av mina favoritämnen.

I vilket fall som helst, jag fick en förfrågan om att skriva om vänskap och relationer inom en mer vänskaplig fas. Och självklart tar jag till mig av era önskemål. Så här kör vi!

Jag har lärt mig en hel del om vänskap de senaste två månaderna. Jag har insett vilka som faktiskt ger mig positiv energi, och vilka som jag lika gärna kan vara utan. Att tänka på detta sätt gör mig lättad och helt pltösligt är det så mycket lättare att fokusera på det positiva i livet.

Jag ska berätta lite om mina sk. goa klasskamrater. (Alltså dem som jag lika gärna kan vara utan.)

-Mina klasskamrater (dem jag brukar umgås med), är riktiga fjollor, som antingen inte kan stå på sig och säga vad dem tycker, eller så är dem bortskämda snorvalpar som inte kan vara glada för andras skull. Barnligt tycker jag, och ni får ursäkta mig för mina ordval, men vissa saker gör mig ganska upprörd.

Vänner ska vara glada för varandras skull, uppmuntra varandra och finnas till vid alla tillfällen. Men tjejer (å ja, det är ni tjejer som expert på detta!!), som fått för sig att dem är jordens mittpunkt gör det exakt motsatta.

Det finns en tjej i min klass som helt enkelt inte vet hur man delar på glädje och uppmärksamhet. Hon trycker ned på folk som hon känner är i en högre rang än henne själv, och istället för att erkänna sin avundsjuka, vill hon få med alla andra att tycka likadant.

Jag genomskådade henne ganska snabbt. Men de andra tjejerna apar efter. Om jag hade ork skulle jag göra motstånd. Men istället går jag på toaletten, för att sedan finna någon i skolan som jag faktiskt tycker om att umgås med.

När jag umgås med människor som är falska, känner jag inom mig en stark irritation. Och jag, som känner mig själv vet, att om jag inte går därifrån svabbare än kvickt, kommer ordbajsa små grodor som jag sedan kommer få ångra.

Såna kompisar ska man itne vara med!!

Nu till bra kompisar.

Idag hade jag en lektion med en fantastisk tjej. Hennes glädje sprids i hela mig och vi skrattar säkerligen 30 minuter varje gång vi träffas. Minst. Hon bryr sig inte om utseende, märkeskläder, förmåner eller dylikt. Nej, hennes fokus ligger på personligheten. På den fina insidan, och samtidigt är hon en person som aldrig skulle säga något ont om någon som hon ska föreställa vän till. Hon behandlar andra som hon själv vill bli behandlad, och lyckas. Till 100%

Med henne känner jag inget behov av att gå på toaletten, utan jag kan vara mig själv. Göra tokiga saker utan att dömas ut och känna mig som hemma.

Vad försöker jag säga med detta? Det kan ni nog lista ut själva ;)

Men jag kan säga detta -Hellre ensam, än omgiven av människor som får mig att må dåligt!

När jag sitter på Facebook, tittar runt på folks bilder och snubblar in på killar och tjejer med lyckliga förhållanden börjar jag alltid tänka: Så där vill jag också ha det.

När man börjar längta efter ett förhållande, en kille som kan hålla en varm, blir man alltid lite depp över det faktum att för att komma till den där fasen när allt är så mysigt och tryggt måste man gå igenom en annan fas först. -Förälskelsefasen.

Förälskelsefasen är min hatfas... Jag verkligen hatar den. OCh anledningen till detta är två saker:

1. Antingen så bär det eller brister, antingen så blir det VI, eller så slutar det tvärt och så slutar man prata med varandra.

2. Eller så dras den ut så pass långt att man slutligen inte vet om man är tillsammans eller inte, utan svävar runt i blindo på moln man helst vill ska regna ned. För när regnet landat på marken, är det tryggt, fast och bekant.

Det var så lätt i mitt senaste förhållande. Där kände vi varandra redan sedan förut, så vi hoppade direkt in på den mer stadiga fasen. Skippade dejtandet, lära känna varandra bättre-grejen och visade upp våra världar direkt istället. Redan efter en månad hade vi upptäckt varandras utsida och insida psykiskt och sexuellt, så vår kärlek behövde inga långgående faser. Sedan kan man ju undra hur bra det var för vårt förhållande egentligen, eftersom 60% av tiden var tung, svår och gråtmild. Och till råga på allt blev jag depprimerad. Ändå älskar jag honom fortfarande... Men nog om det.

Jag vet att förälskelsefasen är viktig. Det är den som definerar ert förhållande, om ni har tillräckligt mycket med känslor för att gå vidare till nästa steg. Men samtidigt kan jag inte låta bli att ogilla den. Många känner nog det motsatta, att i förälskelsefasen är allt enkelt. Då är det ett tunnelseende med endast varandra i den som gör allt vackert och underbart. Men det är när man kommit över den som man börjar leva på riktigt igen. Jag kan inte påstå att jag är expert på varenda människas åsikt och känslor, men jag vet hur jag själv känner. Och jag vet att det finns andra därute som känner igen sig.

Så vad får vi ut av detta? Jo jag är singel, och jag klarar mig rätt så bra. Behöver jag en pojkvän? Nej. ÄR jag kär? Ja kanske. Kommer det fungera mellan oss? Det vet jag ej.

Allt jag vet är att när det väl funkar, då är det 100% GREAT

Sex är en härlig upplevelse. En upplevelse som tillslut kan vara något vi upplever som beroendeframkallande. Tillslut sitter vi där, med andan i halsen och precis kommit i en enorm orgasm, och så tänker man: jaha, då var det slut... Nu vill jag ha mer.

Jag är galen när det gäller sex. Så galen att jag slutligen tänker: Jaha, då var det ännu en att lägga till på sex-listan. Min sexlista börjar bli lite för lång. Och det är inte vackert.

När jag diskuterar ämnet med min mamma, och nämner för henne om mina slutsatser så vet jag att hon endast har en tanke i huvudet: Snälla Gud, låt inte min dotter få ett slamprykte.

För så fungerar min mor. Man har legat med fler än 5 och direkt har man legat med kanske lite för många. Hon vet dock att endast en är ett one night stand, vilket betyder att resten är av kärlek. Men tog kärleken slut för att det gick för fort till sängen?

Jag vet svaret på den frågan. Svaret är nej. Jag blev uttråkad av killarna och gjorde slut på det hela. Jag styrde upp allt, och det var jag som tog beslutet.

Allt som man känner kan tillslut innebära att man blir helt fylld med känslor. Känslor som kan förundra och väcka uppmärksamhet. För om det stämmer att det jag känner kring sex är så som min mor ser det, betyder det då att jag blivit torsk? Har jag förlorat mot mig själv och gett efter för sexets dragningskraft?

Vad är egentligen så märkvärdigt med sex? Förutom det självklara faktum att det är skönt? Borde inte sex vara någonting som för människor närmare. Som ger oss ett band vi ej vill klippa? Inte göra det exakt motsatta?

Jag vet i alla fall vad min slutsats är; Jag ska inte lämna en gåva åt någon som inte förtjänar det. Inte till någon som jag verkligen inte älskar. Som jag inte kan se mig med i framtiden. Sex ska vara något som man har när man känner att resultatet av det spelar ingen roll. Man älskar varandra ändå. Det är mitt slut, och även min början. För då vet jag vem jag kommer vara med nästa gång. Och det kan innebära om flera, flera år, när tiden är rätt, för oss båda!

Som ni märkt har jag haft en liten paus från bloggandet då jag haft alldeles för mycket på gång i skolan. Kursen i och utanför skolan tar upp mesta delen av mitt liv, och emellan ska jag hinna sova och slappna av, så då blir det en del.

Men idag är jag tillbaka och det väntar några inlägg för er att läsa! Enyoy <3