När jag sitter på Facebook, tittar runt på folks bilder och snubblar in på killar och tjejer med lyckliga förhållanden börjar jag alltid tänka: Så där vill jag också ha det.

När man börjar längta efter ett förhållande, en kille som kan hålla en varm, blir man alltid lite depp över det faktum att för att komma till den där fasen när allt är så mysigt och tryggt måste man gå igenom en annan fas först. -Förälskelsefasen.

Förälskelsefasen är min hatfas... Jag verkligen hatar den. OCh anledningen till detta är två saker:

1. Antingen så bär det eller brister, antingen så blir det VI, eller så slutar det tvärt och så slutar man prata med varandra.

2. Eller så dras den ut så pass långt att man slutligen inte vet om man är tillsammans eller inte, utan svävar runt i blindo på moln man helst vill ska regna ned. För när regnet landat på marken, är det tryggt, fast och bekant.

Det var så lätt i mitt senaste förhållande. Där kände vi varandra redan sedan förut, så vi hoppade direkt in på den mer stadiga fasen. Skippade dejtandet, lära känna varandra bättre-grejen och visade upp våra världar direkt istället. Redan efter en månad hade vi upptäckt varandras utsida och insida psykiskt och sexuellt, så vår kärlek behövde inga långgående faser. Sedan kan man ju undra hur bra det var för vårt förhållande egentligen, eftersom 60% av tiden var tung, svår och gråtmild. Och till råga på allt blev jag depprimerad. Ändå älskar jag honom fortfarande... Men nog om det.

Jag vet att förälskelsefasen är viktig. Det är den som definerar ert förhållande, om ni har tillräckligt mycket med känslor för att gå vidare till nästa steg. Men samtidigt kan jag inte låta bli att ogilla den. Många känner nog det motsatta, att i förälskelsefasen är allt enkelt. Då är det ett tunnelseende med endast varandra i den som gör allt vackert och underbart. Men det är när man kommit över den som man börjar leva på riktigt igen. Jag kan inte påstå att jag är expert på varenda människas åsikt och känslor, men jag vet hur jag själv känner. Och jag vet att det finns andra därute som känner igen sig.

Så vad får vi ut av detta? Jo jag är singel, och jag klarar mig rätt så bra. Behöver jag en pojkvän? Nej. ÄR jag kär? Ja kanske. Kommer det fungera mellan oss? Det vet jag ej.

Allt jag vet är att när det väl funkar, då är det 100% GREAT

Sex är en härlig upplevelse. En upplevelse som tillslut kan vara något vi upplever som beroendeframkallande. Tillslut sitter vi där, med andan i halsen och precis kommit i en enorm orgasm, och så tänker man: jaha, då var det slut... Nu vill jag ha mer.

Jag är galen när det gäller sex. Så galen att jag slutligen tänker: Jaha, då var det ännu en att lägga till på sex-listan. Min sexlista börjar bli lite för lång. Och det är inte vackert.

När jag diskuterar ämnet med min mamma, och nämner för henne om mina slutsatser så vet jag att hon endast har en tanke i huvudet: Snälla Gud, låt inte min dotter få ett slamprykte.

För så fungerar min mor. Man har legat med fler än 5 och direkt har man legat med kanske lite för många. Hon vet dock att endast en är ett one night stand, vilket betyder att resten är av kärlek. Men tog kärleken slut för att det gick för fort till sängen?

Jag vet svaret på den frågan. Svaret är nej. Jag blev uttråkad av killarna och gjorde slut på det hela. Jag styrde upp allt, och det var jag som tog beslutet.

Allt som man känner kan tillslut innebära att man blir helt fylld med känslor. Känslor som kan förundra och väcka uppmärksamhet. För om det stämmer att det jag känner kring sex är så som min mor ser det, betyder det då att jag blivit torsk? Har jag förlorat mot mig själv och gett efter för sexets dragningskraft?

Vad är egentligen så märkvärdigt med sex? Förutom det självklara faktum att det är skönt? Borde inte sex vara någonting som för människor närmare. Som ger oss ett band vi ej vill klippa? Inte göra det exakt motsatta?

Jag vet i alla fall vad min slutsats är; Jag ska inte lämna en gåva åt någon som inte förtjänar det. Inte till någon som jag verkligen inte älskar. Som jag inte kan se mig med i framtiden. Sex ska vara något som man har när man känner att resultatet av det spelar ingen roll. Man älskar varandra ändå. Det är mitt slut, och även min början. För då vet jag vem jag kommer vara med nästa gång. Och det kan innebära om flera, flera år, när tiden är rätt, för oss båda!

Varför är vi otrogna? Det är en fråga som många ställer både sig själva och sina partners. Somliga vågar inte ingå i förhållanden för att de vet att de inte kommer kunna vara trogna, medans andra upptäcker med tiden att de är nyfikna på andra och inte vill hindra sig själva. 

Det finns flera olika typer av otrohet, och jag läste i senaste SOLO om några kategorier som var både intressanta, bra kortfattade och sanningsenliga. 

1. Missnöjesotrohet
Uppstår när en partner upplever missnöje med relationen under en längre tid. Otroheten blir ett sätt att medvetet dra uppmärksamhet till problemet och börja göra en förändring.

2. Otrohet för att ställa allt på sin spets

Här använder man otroheten som en väg ut ur förhållandet. Istället för att konfrontera sin partner, väljre man denna väg. istället.

3. Spänningsotrohet

Här handlar det inte om att man vill lämna sitt förhållande. Nej snarare att man vill få adrenalinet att rusa. Denna spänning att prova något nytt kan för vissa vara oemotståndlig.

4. Sexotrohet

Den här formen av otrohet är kopplad till att den ena partnern är sexuellt frustrerad och söker sig utanför relationen. Partnern kanske inte alls vill avbryta relationen, utan vill bara få sitt sexuella behov tillfredställt.

5. Otrohet á la bävern

Här handlar det om att personen har en rädsla för att binda sig. Skräcken att ha alla emotionella ägg i en korg gör att man agerar som bävern. Dvs bygger en huvudingång, och nio reservutgångar. Strategin är att se till att alltid ha något på gång paralellt. 

Känner ni igen er i någon av dessa? För det gör jag. Jag är inte sådan längre, men när jag var yngre var jag en bäver. Jag ville ha uppmärksamhet överallt, och hade därför en officiell pojkvän och flera andra killar som jag pratade med runtomkring. Det  var inte mer än på en vänskaplig nivå, även om vi båda var medvetna om att det fanns potencial om det skulle ta slut med pojkvännen. Som om jag alltid hade en back-up. Ganska hemskt. 

Om ni känner igen er i någon av dessa, lita då på mitt ord: VAR SINGEL! För då kan du leka runt hur mycket du vill, med folk som känner likadant som du: nämligen att ni inte vill ha något seriöst utan vill bara ha kul för stunden. Det finns fler såna därute än man kan tro. Speciellt när man börjar komma upp i min ålder. När jag var yngre var det bara förhållanden som gällde. Antingen var man på G, ihop eller singel. Då fanns det inget mitt-emellan. Tacka vet jag livet jag lever i nu. Det passar mig utomordentligt, även om jag nu träffar en kille som jag tror att jag kommer falla för. Riktigt rejält. Men vem kan spå in i framtiden? Inte jag!

XOXO

UMO frågade: Hur gör man slut på ett schysst sätt?

Om det tar slut

 

Om någon gör slut med en och man fortfarande har starka känslor kvar för den personen är det lätt att bli väldigt ledsen. Det kan kännas som att man aldrig kommer att bli glad igen och att man aldrig kommer att kunna bli kär i någon annan.

Att göra slut med någon kan kännas jobbigt även om man inte är kär i den personen längre. Det kan vara svårt att se den man varit tillsammans med ledsen och sårad och veta att det är man själv som är orsaken.

Ibland kan man vara överens om att göra slut men ändå känna sig ledsen över det. Man kan till exempel sakna att ha någon nära och göra saker tillsammans med.

Oavsett om man blir lämnad eller om det är man själv som lämnar så brukar det kännas bättre efter ett tag. Hur lång tid det tar kan skilja sig från gång till gång och från person till person. Hur länge man varit ihop, hur ofta man har träffats, hur kär man har varit och vilket stöd man har omkring sig är sånt som kan påverka hur lång tid det tar innan man mår bättre.

Om någon gör slut med en

Hur det känns när någon gör slut med en kan variera från person till person och mellan olika tillfällen. Men för de flesta brukar det kännas jobbigt under en period. Då hjälper det ofta att prata med någon eller göra något man mår bra av. Vänner brukar vara ett bra stöd.

 

Hur man reagerar när någon gör slut är väldigt olika. Det är vanligt att man blir ledsen, man kan också känna sig förvånad och chockad om man inte anat något innan. Det kan kännas som all kraft försvinner och att man inte orkar göra någonting annat än att vara ledsen och tänka på den som lämnat en. Många gråter, en del skriker och blir arga, andra kan bli helt tysta och inte vilja prata med någon alls. Även om man blir både ledsen och besviken så har man aldrig rätt att hota eller slå den som gör slut med en. 

Även om man kanske inte är jättekär i personen som gör slut med en så kan det ändå kännas jobbigt att bli lämnad. Man kan sakna att ha någon nära och göra grejer tillsammans med. 

Om man själv funderat på att göra slut men inte gjort det av någon anledning, kan det kännas skönt om den andre gör slut med en istället. Det kan kännas som en lättnad att man själv slipper ta det beslutet.

Det blir bättre

Man kan bli väldigt ledsen när någon gör slut med en. Men hur jobbigt det än känns så kommer det så småningom bli bättre. Även om det kan vara svårt att tro när man är som mest ledsen.

Det brukar vara bra att ha någon nära som man kan prata om sina känslor med, till exempel en kompis, ett syskon eller en förälder. Ibland kan den som gjort slut med en vilja trösta en. Då får man själv känna efter om det känns bra eller om man hellre vill vara ifred.

Om det går flera månader och det inte känns bättre och man fortfarande är väldigt ledsen så kan det vara bra att ta kontakt med en kurator eller psykolog för att få hjälp att må bättre.

Tips om någon gjort slut med en

• Tänk på att du är bra även om du har blivit lämnad. Kärleken kan man inte styra så det betyder inte att det är något fel på en bara för att man blivit lämnad.
• Tillåt dig att vara ledsen men försök också att göra roliga saker som får dig att må bra och tänka på annat.
• Prata med någon om hur du känner. Det kan vara kompisar, syskon, föräldrar, skolsköterskan eller kuratorn på skolan eller på en ungdomsmottagning.
• Om du gillar att skriva så skriv ner dina känslor, till exempel i en dagbok eller genom att skriva dikter.
• Städa undan saker som påminner dig om personen om de känns jobbiga, till exempel foton, presenter du fått eller ta bort personen från din telefonbok, facebook eller msn.

 

 

Att göra slut

Det kan finnas flera anledningar till att man vill göra slut. Oavsett vad det beror på brukar det vara bra att göra det på ett så ärligt och schysst sätt som möjligt.

 

Man kan vilja göra slut av många olika anledningar. Det kan vara att man inte känner sig kär, att man inte vill vara tillsammans med någon, att den man är ihop med kanske har gjort något som inte känns bra eller bero på något annat. Man kan också vara överens om att göra slut. Oavsett anledning så har man alltid själv rätt att göra slut precis när man vill. Man ska inte vara ihop med någon om det inte känns bra för en själv.

Ibland kan det kännas jobbigt och ledsamt att göra slut, även om man inte är kär längre. Man kan också känna sig osäker och börja tvivla på om man gör rätt. Andra gånger känns det enkelt och bra att göra slut.

Hur gör man slut?

Om man vill göra slut med någon så brukar det vara bra att träffa den personen och berätta hur man känner och varför man vill göra slut. Till exempel att man inte är kär, att man inte vill vara tillsammans med någon längre eller om det beror på något annat. Då slipper den man gör slut med höra det på omvägar från någon annan, eller gå och fundera.

Om man har varit ihop länge och träffats mycket så brukar inte sms eller nätet vara bra sätt att göra slut på. Men det beror så klart på hur man brukar ha kontakt och man är van vid.

Det kan vara bra att inte ha bråttom när man gör slut. Den som man gör slut med kan behöva få chans att ställa frågor och prata en stund. Det kan kännas bra för båda att träffas och prata, det kan göra att det känns lättare om man behöver fortsätta se varandra, till exempel i skolan eller på jobbet.

Det kan vara bra att fundera över hur man själv skulle vilja att någon gjorde slut med en, så att det blir på ett så schysst sätt som möjligt.

Ibland kan man känna att man vill trösta den man gör slut med. Men när man gör slut är det bra att respektera den andres känslor och låta personen får bearbeta det som hänt på sitt eget sätt. Om man försöker trösta den man gjort slut med och den inte vill så måste man acceptera det och låta personen vara ifred istället.

Tips om man vill göra slut med någon 

• Tänk igenom vad du vill säga i förväg. Fundera över hur du vill säga det på ett bra sätt. 
• Var ärlig och förklara varför du vill göra slut, men tänk samtidigt på att visa respekt, till exempel genom att inte såra i onödan.
• Prata om hur er kontakt ska se ut närmsta tiden.
• Tänk efter om ni behöver fixa vissa praktiska grejer, som boende, eller om ni behöver hämta saker hos varandra, avboka grejer ni planerat ihop eller annat.
• Det brukar vara bra att ses när man gör slut men det kan också finnas anledningar att göra slut på annat sätt, till exempel via telefon eller nätet.
• Försök välja en plats där ni kan vara ifred och se till att ha gott om tid. Det är svårt att veta hur lång tid det kommer att ta.
• Om man tror att den andra kan bli hotfull, våldsam eller göra en illa så kan man ta med någon annan. Man kan också göra slut via telefon eller nätet.
• Om den man gör slut med hotar en eller blir våldsam ska man alltid söka hjälp, till exempel hos polisen, en tjejjour, på en ungdomsmottagning eller på ett kriscenter.

 http://www.umo.se/Karlek--vanskap/Nar-det-tar-slut/

Min första kärlek... 
Det var en underbar kille. Han var ett år äldre, och han hade väldigt många tjejer innan mig.
Han var min första kyss. Jag minns platsen, jag minns känslan. 
Jag, han, mina två bästa vänner, och en av doms kille, var på stan. Jag skulle ta bussen hem, och han följde med mig dit. Vi stog 10 meter från dom andra. Vi höll hand och det spöregnade ute.
Han vände sig mot mig, sa: "Jag älskar dig Johanna" och kysste mig. 
3 månader efteråt hade han gjort mig både jävligt depp och hur glad som hellst. Han hade kallat mig tjock, ful och massa sånt. men då hade juh mamma och pappa bestämt att vi skulle till USA. Jag tillbringade sista dagarna med honom. Vi hade aldrig sex, men han ville, fast jag sa nej.
Vi skypade varje kväll, och om vi inte gjorde det så skrev vi texter på facebook om vad vi hade gjort under den dagen.
Ena dagen så satt jag och mina föräldrar ute. Jag hade pappas dator och jag läste vad han hade skrivit.
Han hade varit och badat med 2 av sina ex. ena tjejen var lite horig. Hon hade tagit av sig sin bikini överdel och han skrev en lång berättande text om hur han stirrade på henne, och huir hennes bröst såg ut.
Dagen efter jag kommit hem dumpade jag honom. 
Veckan efter hade dom sex... Och sedan ringde han och berättade hur mycke han 'älskade' mig...
End of story...

 // Johanna http://sooderberg.bloggplatsen.se

Min första kärlek var simpel och kort. Vi träffades några gånger på mitt landställe. Det var en typisk sommarflört och han fick min första kyss. Kommer aldrig glömma hans vackra leende. Nu har han flyttat och jag har inte sett honom på fem år. Lite trist,

// Ivy

Hej! Min första äkta kärlek var när jag var 14 år gammal. Det var en sån härligt upplevelse. Första kyssen,första hånglet. Det kommer jag minas för evigt.
// Emma

Min första kärlek var när jag var 17 år gammal. Har alltid haft svårt att falla för tjejer, och när jag träffat någon som kunnat vara intressant har det alltid slutat med att vi blev bästa kompisar istället.

Antar att jag saknade attraktionen till tjejerna. 

En dag var jag med några polare på en fest och träffade Hampus. Hampus var fulländad och magnifik. Han sätt att röra på sig gjorde mig alldeles varm, och jag föll direkt. Det måste vart alkoholen, för när jag upptäckte att jag var kär i en kille, som jag precis träffat skrämde det mig inte alls. Tvärt om, det gjorde mig lättad. Det var inget fel på mig, jag var bara bög.

Han var inte bög, oturligt nog, men han gav mig en uppenbarelse, och tack vare honom har jag nu träffat min själsfrände!

// Love Pontus den utanför mängden

Underbara saker ni har att berätta mina läsare! Hör av er om ni vill ha länkar till era egna bloggar så lägger jag till det!

Hoppas ni vill skicka in fler av era erfarenheter och storys till min blogg! Det gör ni på: sex101@live.se

XOXO

Min första kärlek... Det är både en riktigt sorglig historia, men samtidigt ett underbart minne. Denna kille fick min värld att rasa samman, samtidigt som jag inte kunde vara utan honom. 

Har ni läst 50 shades of Grey, eller vet vad den handlar om, kommer kunna förstå hur jag kände för denna killen. 

Vi träffades när vi var tolv. Båda hade ett intresse för varandra, men vänskapen tog över. Andra killar dök upp i mit liv, och tjejer i hans likaså. Hans förflutna var något som skrämde bort honom då han inte tyckte att han förtjänade någon som jag. 
Tiden gick, vi blev äldre, började i samma gymnasium och fortfarande höll vi kontakten med varandra, även om vår vänskap hade satts på prov. Vi hade nämligen försökt att bli mer än vänner ett antal gånger det sommarlovet, ytan någon vidare framgång. Tiden hade inte räckt till och vi hade bara gjort varandra besvikna. 

I vilket fall som helst, jag träffade en kille på en festival som blev min pojkvän i ca: 7 månader. Han och jag ansågs väl vara lyckliga, även fast en del imig önskade att min stora kärlek var den som jag skedade med varje helg. Smsen jag kunde få av honom medans jag låg i sängen med mitt ex var skamliga och förbjudna, längtansfulla och fyllda med känslor men min rädsla för att släppa in honom i mitt liv igen gjorde att jag stannade kvar hos mitt ex. 

Tillslut fick han nog. Sa att han inte tänkte jaga efter mig något mer och att jag skulle ha det så bra med min dåvarande pojkvän. Och jag fick panik... Efter bara någon vecka gjorde jag slut med mitt ex och började träffa denna killen istället. 

Nu var allt blommor och bin, underbart och vackert! Vi dejtade ett tag, efter en månad fick han träffa mina föräldrar. Vi sa attvi älskade varandra. Sexet var helt fantastiskt, aldrig vart så bra någonsin, och vi kunde inte vara utan varandra. 

Detta varade i ca tre månader. Sen blev det annorlunda...

Han började bli kall när vi pratade, hörde knappt av sig. Ville hellre sitta hemma och spela datorspel än att träffa mig, och det blev ett hål mellan oss. Jag kände mig mer och mer depp och efter ett tag berättade jag att han fick mig attmå dåligt och att jag inte visste om jag ville vara med honom längre. Hans tur att få panik... Han sa att han älskade mig så mycket att han inte visste vart han skulle ta vägen utan mig, att han skulle bättra sig och att det skulle bli bra mellan oss igen. Dumma jag trodde honom, och i ytterligare tre månader var det bra igen. Sen blev det samma sak igen... och igen... Hur mycket jag än sa till honom att han gjorde mig ledsen så blev det ingen förändring. Inte långvarigt i alla fall...

Efter 7 månader gjorde jag slut. 

Men det tog inte slut där! Han började höra av sig, sa att han saknade mig, ville ha mig tillbaka, samtidigt som jag grät floder av tårar. Vi försökte igen, denna gång i hemlighet då mina föräldrar och vänner tyckte att han var en idiot som jag inte skulle beblanda mig med. Men jag kunde inte låta bli. I en månad var det bra, den andra kaos, vi löste det, hade en bra månad osv... Sådär höll det på i nästan 7 månader till, sen fick jag nog... igen... 

Nu var det sommarlovet innan trean, och jag bad honom för gott att inte dra in mig i sin skit igen. Att jag inte orkade. Jag kände mig ledsen och ville inte mer. Han förstod och backade undan. 

I samma veva som jag fyllde 18 började vi träffas igen. Denna gång som vänner, och vi trodde att vi skulle klara av att hålla det på en vänskaplig nivå. Men det gick ju inte... Vi hade sex, träffades någon gång i veckan, sa att vi älskade varandra, yada yada... Det börjar bli lite tjatigt här märker jag, men ni förstår grejen... Vi kunde inte vara utan varandra. Men denna gång avslutades lite annorlunda...

Jag hamnade i en deppression. Det var inte bara på grund av honom, men en stor del var hand fel, vilket resulterade i att jag grät minst en gång i veckan, kände mig helt tom och oälskad, samtidigt som jag tog ut det på min familj. Min mamma blev också ledsen, vilket gjorde det svårare för mig att bli glad igen, och min sinnesstämning gjorde denna kille väldigt skuldsam. Han kände att det var hans fel att jag var såhär, och det skrämde honom. Så efter att jag nästan ställt honom mot väggen och frågat om han fortfarande var kär i mig; ljög han för mig och sa att han inte hade några känslor kvar. Så där tog det slut igen...

För en månad sedan, när jag blivit helt glad igen, kände att jag var stark nog att ta tag i allt igen, blev vi kompisar igen. Vi gick ut och åt tillsammans efter skolan en dag, och tog igen allt vi hade missat med varandra. Vi ville verkligen bara vara kompisar den här gången, och egentligen är det kanske lite mitt fel, men jag bjöd med honom till en klubb jag och några kompisar skulle till. Han och jag dansade ganska mycket den kvällen och självklart kysste han mig efter en stund. Och jag tänkte, dum som jag var: att vi kanske ska ge det en sista chans?

Nej det blev inget av med det. Han gjorde mig besviken igen, och denna gång sa jag åt honom att dra åt helvetet. Om han försökte sig på något igen skulle han få spö, och det med råge!

Vi är fortfarande kompisar, kan skriva sms till varandra ibland, han föreslår att vi ska träffas då och då, men jag backar alltid ur i sista minuten. När han är full kan han skriva en del olämpliga saker, men det har jag märkt att han inte bara gör till mig så jag bryr mig inte så mycket. Han har haft mig runt sitt finger i nästan tre år, och nu har det äntligen vänt. Nu är det jag som håller honom på mitt finger, på avstånd. Och denna gången tänker jag inte släppa in honom igen. 

Nu är han i Thailand, kommer hem efter nyår, och då vill han träffas... Jag har träffat en ny kille som jag tycker supermycket om. Han är allt, och lite till, och jag tror jag faktiskt är lite kär. Och det bästa är att han gillar mig också! Så när den där killen kommer tillbaka från Thailand kan han suck it! Visst, jag kan kanske vara hans vän, eftersom vi ändå går i samma skola, men mer än så får du inte... 

Ja nu vet ni det där... Blev ett lite längre inlägg än jag tänkt mig, men ville att ni skulle veta om min patettiska kärlekshistoria med ett riktigt asshole! Hoppas ni har lärt er någonting genom att ha läst detta, för det har jag. 

Man gör slut av en anledning, och hur charmig han må vara, är han ändå ett asshole om han gett dig en anleding att tycka det från början!

Många talar om att det är så härligt att vara singel, att man är så fri och lätt. Ledig och smärt! Och jag håller med... till en viss del. Att vara singel är underbart, men det är en smaksak. Jag kollade upp lite vad umo.se tycker om saken, och vad andra säger om att vara singel och det är faktiskt en ganska underhållande läsning, med en bra poäng. 

Så var singlar därute, tills ni hittar den rätte!

Bra med att vara singel