Min första kärlek... Det är både en riktigt sorglig historia, men samtidigt ett underbart minne. Denna kille fick min värld att rasa samman, samtidigt som jag inte kunde vara utan honom. 

Har ni läst 50 shades of Grey, eller vet vad den handlar om, kommer kunna förstå hur jag kände för denna killen. 

Vi träffades när vi var tolv. Båda hade ett intresse för varandra, men vänskapen tog över. Andra killar dök upp i mit liv, och tjejer i hans likaså. Hans förflutna var något som skrämde bort honom då han inte tyckte att han förtjänade någon som jag. 
Tiden gick, vi blev äldre, började i samma gymnasium och fortfarande höll vi kontakten med varandra, även om vår vänskap hade satts på prov. Vi hade nämligen försökt att bli mer än vänner ett antal gånger det sommarlovet, ytan någon vidare framgång. Tiden hade inte räckt till och vi hade bara gjort varandra besvikna. 

I vilket fall som helst, jag träffade en kille på en festival som blev min pojkvän i ca: 7 månader. Han och jag ansågs väl vara lyckliga, även fast en del imig önskade att min stora kärlek var den som jag skedade med varje helg. Smsen jag kunde få av honom medans jag låg i sängen med mitt ex var skamliga och förbjudna, längtansfulla och fyllda med känslor men min rädsla för att släppa in honom i mitt liv igen gjorde att jag stannade kvar hos mitt ex. 

Tillslut fick han nog. Sa att han inte tänkte jaga efter mig något mer och att jag skulle ha det så bra med min dåvarande pojkvän. Och jag fick panik... Efter bara någon vecka gjorde jag slut med mitt ex och började träffa denna killen istället. 

Nu var allt blommor och bin, underbart och vackert! Vi dejtade ett tag, efter en månad fick han träffa mina föräldrar. Vi sa attvi älskade varandra. Sexet var helt fantastiskt, aldrig vart så bra någonsin, och vi kunde inte vara utan varandra. 

Detta varade i ca tre månader. Sen blev det annorlunda...

Han började bli kall när vi pratade, hörde knappt av sig. Ville hellre sitta hemma och spela datorspel än att träffa mig, och det blev ett hål mellan oss. Jag kände mig mer och mer depp och efter ett tag berättade jag att han fick mig attmå dåligt och att jag inte visste om jag ville vara med honom längre. Hans tur att få panik... Han sa att han älskade mig så mycket att han inte visste vart han skulle ta vägen utan mig, att han skulle bättra sig och att det skulle bli bra mellan oss igen. Dumma jag trodde honom, och i ytterligare tre månader var det bra igen. Sen blev det samma sak igen... och igen... Hur mycket jag än sa till honom att han gjorde mig ledsen så blev det ingen förändring. Inte långvarigt i alla fall...

Efter 7 månader gjorde jag slut. 

Men det tog inte slut där! Han började höra av sig, sa att han saknade mig, ville ha mig tillbaka, samtidigt som jag grät floder av tårar. Vi försökte igen, denna gång i hemlighet då mina föräldrar och vänner tyckte att han var en idiot som jag inte skulle beblanda mig med. Men jag kunde inte låta bli. I en månad var det bra, den andra kaos, vi löste det, hade en bra månad osv... Sådär höll det på i nästan 7 månader till, sen fick jag nog... igen... 

Nu var det sommarlovet innan trean, och jag bad honom för gott att inte dra in mig i sin skit igen. Att jag inte orkade. Jag kände mig ledsen och ville inte mer. Han förstod och backade undan. 

I samma veva som jag fyllde 18 började vi träffas igen. Denna gång som vänner, och vi trodde att vi skulle klara av att hålla det på en vänskaplig nivå. Men det gick ju inte... Vi hade sex, träffades någon gång i veckan, sa att vi älskade varandra, yada yada... Det börjar bli lite tjatigt här märker jag, men ni förstår grejen... Vi kunde inte vara utan varandra. Men denna gång avslutades lite annorlunda...

Jag hamnade i en deppression. Det var inte bara på grund av honom, men en stor del var hand fel, vilket resulterade i att jag grät minst en gång i veckan, kände mig helt tom och oälskad, samtidigt som jag tog ut det på min familj. Min mamma blev också ledsen, vilket gjorde det svårare för mig att bli glad igen, och min sinnesstämning gjorde denna kille väldigt skuldsam. Han kände att det var hans fel att jag var såhär, och det skrämde honom. Så efter att jag nästan ställt honom mot väggen och frågat om han fortfarande var kär i mig; ljög han för mig och sa att han inte hade några känslor kvar. Så där tog det slut igen...

För en månad sedan, när jag blivit helt glad igen, kände att jag var stark nog att ta tag i allt igen, blev vi kompisar igen. Vi gick ut och åt tillsammans efter skolan en dag, och tog igen allt vi hade missat med varandra. Vi ville verkligen bara vara kompisar den här gången, och egentligen är det kanske lite mitt fel, men jag bjöd med honom till en klubb jag och några kompisar skulle till. Han och jag dansade ganska mycket den kvällen och självklart kysste han mig efter en stund. Och jag tänkte, dum som jag var: att vi kanske ska ge det en sista chans?

Nej det blev inget av med det. Han gjorde mig besviken igen, och denna gång sa jag åt honom att dra åt helvetet. Om han försökte sig på något igen skulle han få spö, och det med råge!

Vi är fortfarande kompisar, kan skriva sms till varandra ibland, han föreslår att vi ska träffas då och då, men jag backar alltid ur i sista minuten. När han är full kan han skriva en del olämpliga saker, men det har jag märkt att han inte bara gör till mig så jag bryr mig inte så mycket. Han har haft mig runt sitt finger i nästan tre år, och nu har det äntligen vänt. Nu är det jag som håller honom på mitt finger, på avstånd. Och denna gången tänker jag inte släppa in honom igen. 

Nu är han i Thailand, kommer hem efter nyår, och då vill han träffas... Jag har träffat en ny kille som jag tycker supermycket om. Han är allt, och lite till, och jag tror jag faktiskt är lite kär. Och det bästa är att han gillar mig också! Så när den där killen kommer tillbaka från Thailand kan han suck it! Visst, jag kan kanske vara hans vän, eftersom vi ändå går i samma skola, men mer än så får du inte... 

Ja nu vet ni det där... Blev ett lite längre inlägg än jag tänkt mig, men ville att ni skulle veta om min patettiska kärlekshistoria med ett riktigt asshole! Hoppas ni har lärt er någonting genom att ha läst detta, för det har jag. 

Man gör slut av en anledning, och hur charmig han må vara, är han ändå ett asshole om han gett dig en anleding att tycka det från början!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu ska vi prata onani.   Det sägs att onani gör en galen. Tokig, galen, efterbliven, översexuell och homosexuell.   Självklart stämmer det. INTE. -Eller okej, det där med att man kan bli översexuell kanske stämmer till en viss del. Men det h...

  Tralalalaa, fyfan nu är jag kär. Damn, vad hände? Trodde jag skulle leva singellivet å tråna efter en grabb som bor flera 100mil bort, men icke. Helt plötsligt dök han bara upp. Sjukt vältränad, glad och pillemarisk. Han humor är to die for oc...

Blir ni kåta ofta? För jag har i alla fall perioder där jag kan vara superkåt flera dagar i rad. Och ibland känner jag inte av någonting alls på flera dagar. Veckor ibland. Tror det har med att göra hur man mår i allmänhet, hur hormonera flödar o...

Haha ja nu är jag tillbaka igen. Och tror att det blir för att stanna. Iallafall tills jag vet att jag inte kommer ha så mycket att göra resten av sommaren. Förhoppningsvis kommer jag in på en skola i höst, men om inte blir det blogga å jobba för min...

  Jag uppdaterade min profilbild idag. Och genast får jag 10 likes av olika killar som jag inte har pratat med på flera år. Även mina vänner gillar såklart min bild, och jag får fina kommentarer. Men vad som fångar min uppmärksamhet är att efter...